En böna och en felsägning

Året är 1929. En trött och nedstämd leksakshandlare från New York är på väg hem från en alldeles för lång dag på jobbet. Börskraschen har slagit hårt mot de förenta staternas småföretagare och utsikterna för hans spirande verksamhet ser minst sagt dystra ut.

Slumpen gör att leksakshandlaren hamnar på ett nöjesfält utanför Jacksonville. Nyfikenheten tar överhand när han kommer fram till det enda marknadsståndet som fortfarande är öppet. En grupp människor står hukade tätt intill varandra runt ett hästskoformat bord täckt med kort och bönor. Små numrerade träplattor dras fram ur en gammal cigarrlåda och ropas sedan ut högt. Deltagarna placerar därefter under stor iver en böna över det utropade numret. Detta händelseförlopp fortsätter ända tills någon har fyllt en rad med bönor på sitt kort - antingen horisontellt, vertikalt eller diagonalt. Bragden markeras genom att vinnaren ropar "Beano!" (en variant på den engelska termen för ordet böna). Leksakshandlaren är fullkomligt tagen av deltagarnas entusiasm, men hans flitiga försök att få en plats runt det fullpackade bordet visar sig fruktlösa. Till slut är klockan tre på natten och utroparen får jaga hem de spelande - och en smått uppgiven leksakshandlare. 

Några dagar senare är leksakshandlaren hemma i New York igen. Det är dags för helg och han bjuder in några vänner på middag. Efter desserten plockar han fram lite torkade bönor, en nummerstämpel och en bit kartong. Snart är spänningen lika påtaglig som på nöjesfältet utanför Jacksonville. Vännernas inlevelse är total. Särskilt hos en av kvinnorna. Hon blir mer och mer upphetsad för varje böna som läggs ut på kortet. Slutligen är där bara ett nummer kvar - hennes! Kvinnan hoppar upp, men kan i stundens hetta inte finna rätt ord. Istället för att ropa "Beano" stammar hon skrikande fram "B-B-B-Bingo!" 

Vad som händer sen är numera bingohistoria.

Följ oss på Facebook